Fobier
Ja, jag och mina fobier. Eller jag vet inte om man kan kalla det för fobier? Rädslor kanske passar bättre? Iaf så är väl min värsta rädsla poliser. MEN det är viktigt att poängtera att det blivit bättre med åren. Första gången jag hade någonting med polisen att göra var när Alex var pytteliten, vi snackar några veckor.. max en månad. Vi (jag, Alex och Alex pappa) var på väg hem från stugan en fredag eller lördagskväll. Vi hade ätit god mat och alla utom jag (jag ammade) hade tagit nåt jättesmaskigt vin till maten. Mitt på åsgatan kliver det ut en kvinna med mörkblå kläder och en stor gul väst över jackan. JÄVLAR! Paniken kommer krypande över hela kroppen och det känns som mina ben somnar.. Svär åt R att han måste hjälpa mig! Vad fan ska jag göra?! Lugn och fnittrig av vinet (min version av historien, han har säkert en annan :)) hjälper han mig veva ner rutan och stänga av bilen.. Jag får nu blåsa i ett jättestort sugrör och är liiiivrädd (det ska tilläggas att jag inte druckit alkohol på.. ja typ 10 månader kanske?) och naturligtvis visade det inget och jag fick åka där ifrån. Vevade upp rutan och visste inte hur det skulle gå till eftersom att min känsel nu var helt borta. Hade jag fått en epidural? Till slut lyckades jag iaf ta mig där ifrån och då släppte allt. Tårarna sprutade och jag hulkade värre än nån som fått vinterkräksjukan. Ringde då min käre far mitt i allt hulkande och fick fram "Pappa!! •hulk• Det värsta som skulle kunna hända har hänt! •hulk•"
Nu tror ju såklart min pappi att vi varit med i en bilolycka och att Alex är skadad eller död.. Så när jag får fram att jag fått blåst blir han så förbannad att han slänger luren i örat på mig.. Idag förstår jag honom men just i det ögonblicket så var det det värsta som skulle kunna hända..